Sjöfrubladet

Vargen ylar i nattenLogotype

Jag kände pulsen slå i bröstet. Jag frös även fast jag kände varelsens varma andetag. Jag blundade och nöp mig i armen för elfte gången för att försäkra mig om att jag inte drömde. Så slog jag upp ögonen. Men den stod fortfarande där. De gula ögonen lyste i den mörka natten. Jag såg upp på varulven och sedan ner på min rödnypta arm. Jag kommer att dö, var den enda tanken jag kunde tänka, och den dunkade i huvudet. Och i munnen ekade ett skrik som jag nästan glömde bort för all rädsla och alla frågor som snurrade i huvudet. Hur hade jag hamnat här? Jag hade ju bara gått och lagt mig och om det här bara var en dröm så hade jag vaknat när jag nöp mig i armen. Jag började sakta backa ifrån den lurviga, mörka gestalten, men plötsligt ryckte jag till av en mörk röst som ropade ilsket:

– Försvinn från flickan nu! Du kan inte bo kvar häri skogen om du ska attackera alla som kommer hit! Varulven, som hela tiden stått redo att hoppa på mig rusade in bland träden. Försiktigt vände jag mig om och såg en pojke, ganska mycket äldre än mig, jag kunde inte avgöra hur gammal, med svart, långt och slitet hår. I handen höll han ett vapen, armborst har jag för mig att det heter och han svängde med det lätt över axeln och jag förstod att det betydde:
Följ med mig!

Pojken stack en pinne med deg på i min hand och medan jag försiktigt stack in den i elden började han skära upp korvskivor till pinnbrödet.Jag satt på en smutsig, maläten filt på en bänk gjord av en vält stock och min höga puls hade inte gått ned helt. Pojken med det svarta håret hade inte sagt så mycket då vi gick i skogen, till gläntan där han tydligen bodde , men när han räckte fram en liten barkbit med korvskivor på sa han kort:
-Jag heter Peter.
-Jag heter Anna. Svarade jag och fingrade på en av mina röda hårtoppar. Jag drog ur min pinne ur elden och la korven på brödet innan jag sakta började äta. Först nu, när jag stoppade  in pinnbrödet i munnen kände jag hur hungrig jag var.  Annars hade jag nog inte tyckt om maten särskilt mycket, men nu smakade det gudomligt och jag åt fortare och fortare. Jag fick mer deg att rulla upp på pinnen och stack in den i elden. Men innan mitt andra bröd var klart ljudde en hög stämma genom den lilla gläntan:

-Har du inte tagit henne hem än, Peter!?Ropade någon och strax var han framme vid elden.
-Det är faktist du som tar hit dem, för att hålla varulven vid liv, det vet du! Svarade han.
-Snälla kalla henne för Vera, hon är faktiskt människa OCKSÅ! Vek mannen in.
-Ja och den “människa” du talar om höll faktist på att DÖDA den här flickan.
-Den människan är min fru! Vrålade mannen så högt att hans svarta hår nästan stod upp.
-Jag SKA ta hem henne. Svarade Peter, nu lät han nästan lite rädd. Mannen försvann in i barrskogen igen.
-Vi går direkt! Sa han till mig och reste sig upp. Jag följde efter honom ut i den täta barrskogen.

Då vi gick i skogen, på väg mot en sjö, frågade jag en sak jag undrat en ganska lång stund nu.
– Hur kan varulven överleva igenom att jag kommer hit?
– Du vet att varulvar är vargar på natten?Frågade han. Jag nickade.
– Skogen vill inte ha varulvar här och för att hålla henne kvar måste man ta av barns drömmar. Vargbarns drömmar.
-Vargbarn?
-Det finns ingen i din värld som vet det, men det finns två människoarter. En gång föddes ett människobarn från två vargar och sedan skapades en släkt med både vargar och människor. Men människorna i släkten ville inte ha vargar där och på något sätt, ingen vet hur ,kunde dem se till att inga fler vargar föddes i släkten. Men det finns fortfarande vargbarn, dem har en bit av vargen i sig men när dom blir vuxna växer biten bort.
– Är JAG ett vargbarn?! Undrade jag.
-Ja. Sa han. Men jag tror att du är något särskilt. Jag tror att du ska bli varulv när du blir äldre, som Vera, varulven här. För du ser precis ut som hon gjorde när hon var barn ochdet måste betyda att du har ett särskilt band med henne. Jag är ledsen, men så är det, och ingen kan ändra på det. Du får njuta av din barndom. Kliv på båten nu!

Jag hade inte märkt att vi fortsatt gå, och när jag nu vände mig om bredde en stor, blank sjö med svart vatten ut sig framför oss. Nedanför mig låg en gammal eka som såg ut att kunna sjunka när som helst. Jag satte mig försiktigt ner i båten. Den gungade till lite och jag stelnade till ett ögonblick. Jag hade alltid tyckt att det var läskigt att åka båt. Peter stegockså på. Han började ro och plötsligt såg jag en port av dimma framför oss. Då hörde jag det. Jag vände huvudet åt hållet som ljudet kom från. Där Satt vargen och ylade mot månen. Peter rodde igenom dimporten och ylandet hördes längre och längre bortifrån.

Allt det där hände en natt då jag var elva år. Nu är jag också en varulv, som Vera. I samma skog som Vera. Varje natt kommer ett vargbarn hit för att hålla mig vid liv. Vargen ylar i natten. Den vargen är jag.

Skrivet av: Maja

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *